magnus

Jag vågade!

Jag stod där dold bakom scenens kuliss, bredvid mig två duktiga trygga körtjejer, ovanför mig ett grymt duktigt band på en uppbyggd scen.

På andra sidan kulissen en fullsatt teatersalong. Jag kunde höra deras glada upprymda sorl. Hjärtat bultade. Jag har sällan varit mer nervös.

Kulissen dras isär, jag står med ryggen mot publiken i en nedsläckt salong, klädd som förlagan Hugh Jackman i filmen The Greatest Showman. Den maffiga musiken från samma film mullrar igång, ljusen blixtrar, pulsen bultar. Låten övergår sömlöst till Sympathy for the Devil, normalt framförd av Mick Jagger i Rolling Stones. Körtjejerna börjar sjunga. Det är nu det ska ske – jag ska sjunga!

Samtidigt som jag börjar sjunga vänder jag mig om och jag tror publiken blev lika förvånad att se mig som jag var att överhuvudtaget ta ton. Jublet steg och efter de avslutande tonerna steg det stora jublet som gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

Det här var vad som hände vid lördagens Oskarsgalan i Oskarshamn, när jag skulle inleda galan och presentera mig som konferencier. Jag har sällan haft så kul!

Det var ett rejält kliv ut från min komfortzon – jag som nästan haft komplex för att jag alltid trott att jag inte kan sjunga. Tack till vår musikansvarige, Christian Åberg, som gav mig utmaningen och därmed möjligheten att överskrida mina tidigare begränsningar.

Jag skickar med det här till alla som funderar på om man ska våga något:

Ta chansen – våga, är mitt råd. Det kan bli det roligaste du gjort!